På måndag får jag se om det blir någon praktik för mig här på mejeriet eller inte. Migrationsmyndigheten är lite krångliga och de kanske kräver av mig att jag har det där dyra studentvisumet. Med några väl avvägda formuleringar och kanske några hundratusen shilling under bordet för att få tjänstemannen på gott humör hoppas jag att det ska kunna gå vägen. En käpp i det redan litet ovala hjulet är, som lök på laxen, dock en viss person på SEKUCo som aldrig tycks få tummen ur och skicka det alldeles nödvändiga brev jag väntat på i så många dagar. Detta trots flera löften. Det man lovar, det ska man hålla, tycker jag, och det gör inte han. Min hudfärg övergår så sakteliga åt det röda hållet och i min panna börjar det växa ut horn. Snart är det Hin onde själv i egen hög person han har i andra änden av telefonen.